Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    41    

Men stundom i järnvägskupéernas hörn
Porträttet han tog ur sin ficka.
Den sträfve och barske herr ingeniörn
Då plötsligt blef vek som en flicka,
Han tänkte på Sverige, på henne som gick
Där hemma med strålande tro i sin blick;
Mer snabbt än på skenan det frustande tåg
Då skenade tanken i längtande håg.

Så kom till ett nybyggarhem han en gång
I vestern bland vida prairier,
Der dottern i huset med smältande sång
Lät höra vår nords melodier.
Då grep honom trånad, han visste till hvem,
En visa han hörde, som manade hem,
Som kom till hans minne med sol och med tö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»