Den här sidan har korrekturlästs
43
Det strålande nu som en stjärna går opp,
Allt annat är dödt och begrafvet,
Och lyckan slår ut som en ros ur sin knopp
Vid toner af »längtan från hafvet».
Nu öppnar han sakta den stängande dörr,
Jasminerna dofta i glaset som förr,
Gardinerna fläkta för aftonens vind,
Så blek är den älskades bäfvande kind.
Allt annat är dödt och begrafvet,
Och lyckan slår ut som en ros ur sin knopp
Vid toner af »längtan från hafvet».
Nu öppnar han sakta den stängande dörr,
Jasminerna dofta i glaset som förr,
Gardinerna fläkta för aftonens vind,
Så blek är den älskades bäfvande kind.
Och tonerna ljuda. Den visa, som spred
Förklaring kring afskedets timma,
Förklarar nu glädjens, och månen ser ned
Och sänder mot uret sin strimma,
Där visaren pekar på fröjd utan namn —
Nu slår han sin arm om den älskades famn,
Som domnande vågor nu tonerna dö,
Han hunnit, han hunnit »den vinkande ö».
Förklaring kring afskedets timma,
Förklarar nu glädjens, och månen ser ned
Och sänder mot uret sin strimma,
Där visaren pekar på fröjd utan namn —
Nu slår han sin arm om den älskades famn,
Som domnande vågor nu tonerna dö,
Han hunnit, han hunnit »den vinkande ö».
