Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/80

    78    

Han bär sitt kors, det gryr en dag
Som kallas Långfredagen.
För min skull ock — jag vet det, jag —
Han skymfad blef och slagen.
Du dör för oss på korsets stam,
Du rena, heliga Guds Lam,
Att världens skuld försona —
Guds Son i törnekrona!

Här är den stora hemlighet,
Som undgår världens visa,
Men som ett ödmjukt hjärta vet
Förherrliga och prisa:
Han led, som Fadren det befallt,
Han gaf sig själf, Han gäldat allt,
Och döden udden mister
Och templets förlåt brister.