Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    96    


2.

Kant.


Hur oåtkomlig blef ej andevärlden!
Af tid och rum vår hela synvidd täcks,
Och fruktlöst söka vi på vandringsfärden
Det eviga — det obekanta X —,
Vi spinna själfva maskorna i nätet,
Som skymmer Gud och skymmer gudsbelätet.

Vår värld bär vår förgänglighets insegel:
I samma stund som den för oss blir till,
Den är förbytt och fått vår egen pregel.
Hvad är dess väsen? Fråga om du vill,
Och dröm dig gärna bortom skiljemuren,
Du arma fågel, som stängts in i buren!