Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(96)


Till den vissnande rosen.

Ros, min fordna ögonfägnad,
Säg mig, hvi ditt anlet bleknar!
Se’n jag skildes från den hulda,
Också dina sköna systrar
Uppå skaldens kinder blekna,
Der, som drottningar i purpur,
De dock herrskat i hans barndom.
Frisk och skön du stod i lunden,
Liksom hyn på Lauras kinder,
Sorglös liksom barnets oskuld.
Kom den sköna så till lunden,
Bröt dig från den gröna qvisten.
I en dal af rena liljor
Hon omplantade din skönhet,
Och mer himmelsk blef din rodnad.
Ros och lilja vinna begge,
Då de stå bredvid hvarannan.
Men som sig en ros i tårar
Stundom böjer ned till stoftet,
När den vilda stormen kommer;
Så, när afskedstimman inföll,
Såg den skönaste bland rosor,
Ned uppå den arma skalden,
Ur sitt ögas blåa himmel:
Gret så tyst liksom en blomma.