Så stolt i morgonpurpurn, Sol, du lyser;
För mig är du blott skön, då du går ner.
Hur starkt du bränner, dock mitt hjerta fryser;
Hur klart du strålar, jag blott mörker ser.
Hvar stjerna flyr och hvarje blomma gråter,
När du, som en despot, går opp i blod.
De dristiga stormfåglar nalkas åter
Hvart skepp, som gungar öfver tidens flod.
Men ned till grafvens djup ej stormen hinner:
Lugnt är det trånga torfbetäckta hus.
Det arma hjertat, läkt från lifvet, finner
Den äkta ro först fjerran solens ljus.
Ty grafven är en sköld, som emottager
Hvar pil, hon sänder emot hjertat ned.
Den bleka gästen gröna täcket drager
Utöfver sig och slumrar uti fred.
I grafvens kamrar, sköna hviloställen,
Magnetiskt dragen J min själ till er!
Hvar är min längtans vän, den lugna qvällen,
Då soln för mig går sista gången ner?
Då uti jorden sluts med skalden inne
Den luta, som hans tröst och rikdom var,
Och ofvan jorden står blott till hans minne
En blodig ros med törnen kringhvärfd qvar?
