att förlora något af sin originalitet. — Kindens stundom skarpa rodnad röjde den lungsigtige. I all yttre verk och gerning var han egenteligen tafatt. Det sträckte sig till hans rörelser, till hans gång, som, häftig med slängande armar, redan gjorde honom till ett föremål för uppmärksamhet. Sällan hade en stark och eldig själ fått en bräckligare hydda. Icke dess mindre, eller kanske just derföre, behandlade han den egenmäktigt och hårdt såsom ett blott redskap för sin vilja. I vinter och köld såg man honom merendels utan öfverråck, kanhända lika mycket af nödvändighet som föresats. Sträng mot sig sjelf var han det äfven mot andra och helt och hållet utan hvad man kallar considerationer. Hvad han fann löjligt och tadelvärdt gisslade han, äfven offenteligen, till och med hos sina bästa vänner, och detta var honom så naturligt, att han kunde förundra sig öfver att det blef ämne för förundran, och efteråt som förut bemötte de förolämpade såsom om ingen ting passerat. Det var en verklig oskuld i hans fiendskap, ej bemängd med en enda droppe hat, och den någon gång cyniska penseln har väl aldrig blifvit förd af en renare hand. Serdeles ömtålig var han i fråga om förbindelser, och den som dermed äfven i bästa afsigt ville tämja honom, var ej säker, att han ej genast skakade af sig banden såsom lika många bojor. Likväl var han ända till svärmeri känslig för både vänskap och kärlek. De innerliga Dikterna till Laura gällde ett verkligt föremål, en ung och älskvärd flicka, nu lycklig som maka och mor, om hvilken Vitalis äfven efter 10 års skilsmässa ej utan den märkbaraste rörelse kunde höra talas. Skönare har troheten i döden knappast uttalat sig än i den härliga sången: Under en sjukdom, till Laura (p. 89).
Fasthet, redlighet, renhet voro de aldrig misstämda grundtonerna i hans väsende, som för öfrigt syntes och
