Der en Rubin, på jorden kallad flicka,
Går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
Der spar man ej de gamla stjerneviner:
De smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
Och dansa så, tills vi bli hufvudyra;
När då vi fötterna ej kunna styra
Och vilja ut, men ingen utväg veta,
Det är fatalt, och då bombast vi heta.
Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det sjelfva, utan andarne oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
Vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
Då råda vi utöfver land och vatten
Och hafva mycket lyckeliga öden,
Men solen hata vi långt mer än döden
Och kunna henne icke alls begripa:
Om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och hvarken äta eller dricka gitta,
Då äro vi till uppsyn mest besatta
Och den oss känner kallar oss för platta.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/147
Den här sidan har korrekturlästs
