Så länge krediten ej månd’ honom brista,
Han lyser, som hvar natt vore den sista,
Hvarför honom ock i tidernas lopp,
Advokaten Fenrisulf äter opp.
Han plägar sig stundom för Sol förklara
Och blygas att längre Måne vara;
Men Planeterna ändra dock ej sin ban
Och Soln blir Sol, som hon är van.
Då vredgas det himmelska erkesnille
Och uppträder med horn som han stångas ville.
2.
Och hjeltar slå läger uppå ett bord:
De tala icke ett enda ord.
De ha ej tid att dermed sig befatta:
De vilja så gerna hvarann beskatta.
De ha om ädla röfvare sett,
Hur de i romaner sig betett:
Nu vilja de ädla röfvare vara,
Att de må röfva förutan fara.
Af köld man på landsvägen illa far:
Förtret man också af lagen har.
Då fram de brokiga Konungar komma,
Det nya Chevaleriets blomma.
Med hufv’en i begge ändar de gå:
De hafva ock mycket att tänka på.
Och VishetsGudinnan, den härliga Pallas,
Hos oss nu Spaderdame månde kallas.
På Pinden finns ingen societet
Och lifvet är ledsamt, som man vet.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/150
Den här sidan har korrekturlästs
Då
