8.
På Parnassen stå lagerträden i blomma
Och Skalderne, inspirerade, komma,
Stå qvar, fast dertill de veta ej skäl;
De stå der både länge och väl.
Då vinkar en qvist i de heliga lunder;
De komma och sätta hufvudet under.
Då bryter sjelf qvisten sig lös derifrån
Och kastar sig ned på Apollos son
Så går han nu på den lagrade jorden
Och gråter, en evig friare vorden.
Tror Pallas skall blifva i honom kär,
För han under ögonen fager är.
Tror Muserna skola till honom smyga;
Men ack! de Muser, de äro så blyga,
Och aldrig en kyss han af dem månde få;
Han kan ej de himmelska qvinnor förstå.
Men, som det aldrig närmare blifver,
Han i myrtenskuggan sig sätter och skrifver,
Till Laura vid namn, en elegie,
Med tusende ack! och o! uti,
Och illa uppå sin luta låter.
Den har öra af sten, som då ej gråter.
Men hvad som fordras för en Poët,
Törhända mången ännu ej vet.
Dertill först fordras en älskarinna,
Som hvarken skall kunna sy eller spinna,
Men endast klaga öfver sin lott,
Som om hon en sticka i hjertat fått.
