Då sade han: jag har sjelf ju händer,
Trän växa på Aganippens stränder,
Och alltid har jag ju tillfälle till
Att hänga mig sjelf, om jag så vill.
Derför mig ej lyster till skogs mig begifva
Och på tistel och törne mig sönderrifva.
Och de svarade: hänga behöfva vi ej,
O! rimmens härlige Fader! o nej!
På hvarann vi oss länge i hemlighet öfvat
Och i skaldestunden mång purpurlapp röfvat,
Och likväl hafva vi icke än
Med rep kommit närmare himmelen.
Då ordade rimmens härliga fader
Till skaldernes hungriga myriader;
Hvi gån J ej ut för att plöja och så,
Att J ärligt måtten er föda få?
Men skalderne öppnade liljemunden
Och ropade högt i skaldestunden:
Det har sina helt naturliga skäl.
Till åkerbrukare passa vi väl,
Och skulle jorden, liksom mullvadar,
Uppgräfva förutan plogar och spadar;
Men ett svårt problem det vara må:
Vi ha ingen täppa, hvari vi må så.
Då ordade rimmens härliga fader
Till skaldernes hungriga myriader:
Det är ej värdt att om jorden sig bry;
Man kan ju så i himmelens sky.
Då öppnade skalderne liljemunden
Och ropade högt i skaldestunden:
Nog kan man väl så i molnens sfer,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/164
Den här sidan har korrekturlästs
