Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde.
Der Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de begge fiolerna gnällde,
Men Länsmännen gripne af tonernas makt,
De struttade kring i den granna salongen,
Likt rimmen i denna gudomliga sången.
Lik trollet i Ljungby en hedersam qvinna,
Till mig, som stod dörrvakt nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersvän kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
Och dansen med gråtande ögon jag trådde.
Men, när min kometbana ändat jag hade,
Ur högsätet steg i högvördig gestalt
Vår öfverste Prest och qvickt skämtande sade:
Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt
Då fyllde man glasen och gästerna glade
Fromt lade på hjertat, hvad Presten dem sade.
Vår Herre sjelf kunde vår bordsbön ej höra,
Förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
Så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona gifvit,
Dracks äfven min skål, sedan druckne vi blifvit.
Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
Och hem till vårt land vi så drogo igen.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/175
Den här sidan har korrekturlästs
