Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/184

(162)

När Moses förmärkte att detta ej halp,
Så hett skiner Solen! — han trollstafven tog,
Af pest i Egypten all fänaden stalp.
Den gången dock icke Kung Pharao dog.

Herr Moses gaf Pharao hufvudbry,
Så hett skiner Solen på Pharaos thron!
Han lyfte sin trollstaf mot himmelens sky,
Och kronan blef full med små inhyseshjon.

Gör löss, sade Kungen, J trollkarlar små!
Så hett skiner Solen på Pharaos slott!
Herr Konung, de trollkarlar svarte derpå,
Ni är nog belåten med dem, som ni fått,

Herr Moses han skickade Mordengeln ut.
Så hett skiner Solen på Nilvågen ner!
Bestryken med blod eder förstuguknut,
Sad’ Moses till barnen, så rör han ej er.

När Mordengeln kom till en förstuguknut,
Så hett skiner Soln! — och han blodet fick se,
Han tänkte: här hafver jag varit förut
Och månde sig genast till grannen bege.

Mordengeln sin lia i handen nu tog,
Så hett skiner Solskenet ofvanifrån!
Allt förstfödt, som gräs, han i Mizraim slog
Och topphögg Kung Pharaos förstfödda son.

Men skulle jag sjunga hvad Pharao slet,
Så hett skiner Solen på Pharaos tjäll!
Så finge jag sitta i evighet,
Och dertill jag hafver ej tid i qväll.