När Moses var död blef han ärligt begrafven,
Vår Herre lät sjelf på hans graföl sig se.
Då antog Herr Josua Fältmarskalkstafven,
Och hade bland barnen ett godt renommé.
Och se’n han förstört Amoreernes välde
Och störtat Kung Og från sin ebenholtzthron,
Han uppå en sten uti Sittim sig ställde
Och höll inför barnen en grann oration.
Men Ruben och Gad och den halfva Manasse,
Fast stadde i målbrottet, hurrade käckt
För mannen på stenen. De kommo i masse
Och svuro att knäppa all fiendens slägt.
Lik Fabius, den Rommerska sölarn, i snille
Han uppsköt dock stormen mot Jericho stad.
Förut några nyheter veta han ville
Och sände två spejare genast åstad.
De spejare tvänne begynte att ila
Med tvänne par ben öfver berg, öfver hed,
Att mjelten dem högg, utan rast, utan hvila,
Och kommo omsider till Jericho ned.
Men Tullnärn i Jericho, såsom man känner,
Var barnkär och flat — det gör rikens förderf —
De blefvo med honom snart bröder och vänner,
Och tullnären fick sig till tobak en skärf.
