Fåren.
Vi dö af sorg, om du oss ej bönhörer,
Om du ej låter oss inaccorderas
Uppå idyllens gröna betesmark.
Der äta finns, der är vårt fosterland,
Så vida, nemligen, der ock finns dricka.
Författaren.
Min egen tanke är att vi uppföra
En tragedi. Väl får omkring mig finnas
Tillräckliga för en idyll, och funnos
De ej, jag kunde lätt ju recrytera
Bland allmänheten, men här finns ej herde.
Vi äro sjelfva får förutan herde.
Och kanske, om vi spelte en idyll,
Så gingo fåren sjelfva vall med oss.
Ty mer de äro hemma uti skogen
Än som vi stadsbor.
Apollo.
Väl en gång jag varit
Vallpojke, men det var ock blott för nöd skull,
Ty jag blef kastad ned ifrån Olympen
Och hvirflade i luftens rymder, tills
Fotfäste först jag uppå jorden fick.
Der var det annat lif, än dricka nektar.
Ty allmänheten då, som nu för tiden,
Gaf djefvulen min sång och strängaspel.
Och stod hon någonsin ock upp att leka,
Hvartill likväl hon sällan hade tid,
Hon roade sig merendels med dans,
Att dansa, nemligen, kring gyllne kalfven,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/220
Den här sidan har korrekturlästs
