Den kära allmänheten låg en dag
Uppå sin soffa, sträckande sig makligt,
Och till en stor del var hon, ännu vaken,
Jag menar uti ekonomisk måtto;
Ty hon som Argus är precist beskaffad,
Att hon oräkneliga ögon äger.
Och deri Argus liknar hon också,
Att hon i sender sofver blott med tvenne,
Och det de tvenne är, med dem hon läser.
Och när hon läste nu de onda orden,
Som jag, förledd af falska theorier,
Om månen, allmänhetens gunstling, yttrat,
(Ty theorier äro linealer,
Som pläga hindra barn att skrifva snedt,
Om sjelfva, nemligen, de äro räta);
Och när hon också vidare betänkte,
Att månen för de sofvande blott lyser,
Och tänkte på, hur gerna sjelf hon sofver,
Hvem kan väl undra på att allmänheten
Tog mån’s parti och vredgades på mig?
Är månen icke en imitatör,
Som går, lik publicum, den breda vägen,
Och närmre stoftet, många mil från Solen,
Spatserar, mörk uti sig sjelf, och läser
I Solens klara, sköna, varma hjerta,
