Framåt, o Diktens skepp, på etherns vågor!
Mig helsar Vestan ljuf, mitt hemlands vind.
Fromt tiga åter hjertats vilda frågor,
Ej tårar vattna liljan på min kind.
Lugn blickar ned ur fromma stjernelågor
Och kärlek doftar utur blommig lind.
Vid lutans ljud de barndoms-drömmar sköna
Ur grafven gå och mig på nytt belöna.
Ty Tron, den milda stjernan, vänligt blänker
Utöfver konstens lagerkrönta lund.
En droppa sjelf från ljusets brunn, hon sänker
Sin blick med ljus på rena hjertans grund.
Den gåta snillet aldrig genomtänker
I toner löser hon på skaldens mund.
Hvad han har lidit, sig i skönhet kläder
Och lifvet som en ros ur knoppen träder.
När Soln sin blick från klara fästet sänder,
Ur köldens boja springa jord och haf.
Det skönas amma, vårn, med milda händer
Nedskrifver blomsterord med magisk staf;
Och när hon den mot luftens rymder vänder,
Uppväckas näktergalarne deraf.
Så ock en högre Sol i skaldens hjerta
Till harmoni försmälter köld och smärta.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/23
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
