Och der de korta byxor nått sin gräns,
Oss röda rosor uppå knäna växa.
Men åfvan kring de lärda kroppar hänger
En sällsam jacka, fordom svart till färgen,
Och här och der beströdd med ljusa fläckar.
Åskådaren deröfver ej må undra,
Ju äfven Solen sina fläckar har.
Men öfver henne rosenröda skärpet
Kring lifvet sitter, liksom ett mirakel,
Liksom om midt uti en vinternatt
På himlen mogonrodnan skulle skina.
Men uppå detta allt en kappa sväfvar,
Och fläcktar uti vindens direktion,
Liksom den vise ägarns egna tankar.
De unga männer gå med blottadt hufvud;
Åskådaren erinrar sig dervid,
Hur icke heller i det gamla Rom
En hatt fick komma uppå trälens hufvud.
Så gingo vi med stolta ögonkast
Uppå den stora, undersamma mängden,
Vid klockoringning, likasom vår Skydsguds,
Apollos likbegängelse vi firat.
Dock lefver Guden, fast med litet lif.
Uti tre hela år han sitter kulen
Och larmar högt och lamenterar öfver
Vårt lands Geniers armod på Genie.
Men när Fru Tellus har, för tredje gången,
Allt efter gammal utnött Slentrian,
Fullbordat, till de Astronomers nöje,
Sin långa resa i den toma luften,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/235
Den här sidan har korrekturlästs
