En af naturens underbara Andar
Uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en öfvermäktig
Till templets helgedom fiendtligt nalkas,
Då gaf han upp ett Fridsrop.
Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
Furst Amadis uppå sin thron, den höga.
Som thronen vacklade, man anbragt stöd
Af bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln af rökverk,
Min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
Att spänna de Studenters unga bågar
Och äfven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, der hon drömt,
Nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
Helt kärligt log, utropande betagen:
Hvad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingen ting.
Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
Uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjerran bort från denna flod,
Att ej dess falska Necke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/248
Den här sidan har korrekturlästs
