Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(233)

Poeten med stora korsset har drunknat i ett solbestråladt haf af lugn och brusning. Hvar skola vi taga mynt? Våra mynttecken hafva förlorat förtroendet och Hoppet hafva vi redan längesedan gifvit ut. Nu vilja vi först sätta oss här bakom stenen och dricka Lejonmärg. Ack! Huru väl tarfva vi i dag att upplifva resten af vårt fordna Berserkerwuth.

Lorenzo.

Att de vidtberömde skalderne blifvit förbytte till fåglar och djur bör icke kunna frikalla dem från fälttågets mödor. I sådant skick gingo äfven fordom Olympens Gudar emot Titanerne och vunno seger. Det försigtighetsmåttet torde dock böra tagas med fåglarne, att vingarne afklippas dem, på det de icke, i farans stund, må flyga ifrån oss.

Callovai.

Jag är blott en tupp; jag kommer icke så högt ifrån jorden. Om jag vill fly, kunnen J ju taga mig med bara händerna. De öfrigas vingar ansvarar jag också före, utom blåfågels och den glada Lärkans, som flyger vid hans sida. — En sak rinner mig i sinnet. Skulle icke vårt svarta blod kunna sparas, i fall vi utfärdade ett patent, hvaruti vi kort och godt förklarade Muspels söner, att hvad vi säga är rätt, om det vore aldrig så rasande; och att vi dessutom äro deras lagliga öfverhet och skola behandla dem såsom rebeller, när vi åter samlas på Idavallen.

Lorenzo.

Ho vet om någon af oss kommer dit? Dessutom är detta medel redan förgäfves försökt.