något grym emot uselheten, ty jag tänker defvid alltid på min egen storhet. Dock äfven du, o Callovai, är en stor man. I din barndom älskade du Jungfru Maria på Tyska. Sedermera då vi, efter en lång tids bråkande, kommo till den kunskap, att Solen plägar uppgå i öster, vände du dina ”godmodiga” blickar emot Österlanden. Hvilken förmår dessutom, så väl som jag och du, med den kritiska filen, fila bort udden af Febi gyllene pilar?
Hvilken framgång bör icke de Einheriars sak vinna under så stora och så eniga anförare! Likväl, J Gudarnes söner, hafven anstånd med hvarandras pris! Den hotande faran fordrar hela eder uppmärksamhet. Efter stridens slut kunnen J sedan, med palmer i händer, sätta eder på Idavallen och lofsjunga hvarandra.
Välan, J Einheriar! Till strid mot Muspels söner! Alle! Alle! Både halte och blinde skola rusta sig till strid; skola ladda sina pennor med bläck. Du, o Gumal, är en siratlig Einherie. I dina händer öfverlemnar jag Phosphoristernes Riksfana. Huru präktigt hon svajar! Alla de folkslag, af hvilka vi, under våra Vikingafärder, tagit upp Julkost, hafva tillsläppt hvar sin lapp till henne; derföre är hon så brokig och så grann. Blifva händerne dig afskjutne, i slagtningens vimmel, så bit i henne med tänderna. Och nu marsch! ”Hierophanter!” slån med ”lambfötterna” på edra Theorber och Castagnetter, såsom J plägen, när J ären inspirerade, när Sångens Mara eder
