E. H. K. är en mörk kropp, ehuru E. H. K. skiner så vackert. Den vise skall dock aldrig af så orimliga påståenden låta sig missledas; den vises ögon sitta i hans hufvud, säger Predikaren, och mina sitta icke heller på något annat ställe, derutaf märker jag att jag är vis. Låtom derföre bespottare recensera: låtom fritt Eddan säga:
Svart blifver solsken
Om sommarn derefter.
Solsken kan dock aldrig, hvarken sommar eller vinter, blifva svart, och månsken ännu mindre.
Sedan jag, på första sidan af mina ömkliga Dikter satt mitt eget namn, har jag sedermera, på den tredje ihågkommit E. H. K. likasom när efter slaget vid Salamis Grekerne skulle dömma öfver sin tapperhet, hvar och en satte sig i första rummet och Themistocles i andra. E. H. K. står också här så godt som i andra rummet, ty den andra sidan är alldeles tom. Häruti har jag på visst sätt velat imitera E. H. K., liksom E. H. K. lånar af solen sin glans, så har äfven jag arme stackare, af E. H. K:s namn, velat låna någon glans åt mitt arbete. Vet E. H. K. hvad ordet dedikation betyder? Jag har icke vågat lita derpå, och derföre i djupaste underdånighet begärt betalning. E. H. K:s fromma, ”godmodiga” uppsyn gifver mig ock det hopp, att jag, i mitt betryck, vändt mig till rätta man. Ofta har jag under min jordiska vandring uppslagit den enda bok, som fanns i klockarns bibliotek, Almanackan, och på hennes tredje sida, bland tecknens bemärkelse, på E. H. K:s anletes liljeskimmer hvilat mina ögon med förtjusning. Hvilken vällust skulle det icke
