mig en tafla, som föreställde Konung Måns Bryntessons olyckliga försök i konsten att hoppa i päronträd. Min hustru gjorde en för mig föga smickrande jemförelse emellan min och Klockarens sångkonst. Derefter påminte hon mig, huru Klockaren nyligen blifvit hugnad med titel af Direktör, och lefver i anseende och ära då undertecknad i sin födelsesocken allmänt är ansedd såsom en fantast. Ack! En Profet varder icke liden i sitt fädernesland. Skulle dock icke E. H. K. med en nåd, den jag i det tysta ville besjunga, den jag i glömskans rike ville ihågkomma, vilja benåda mig med någon titel, till exempel af SkogsRåd eller SjöRåd? Hvilken balsam skulle det icke gjuta i mitt blödande hjerta!
Täcktes E. H. K. också kasta en uppmärksam blick på mina skodon! Så stora remmar äro icke qvar af dem, att de längre kunna passera för sandaler. Lycklig, o trefallt lycklig, är dock Jerusalems skomakare, som, under sina vandringar i fjerran, sjelf kan lappa sina skor! Också ha vi på jorden ett läder, som är alldeles såsom fnöske, hvarföre jag äfven, i dessa förbistrade tider, alltid nyttjar fnösket att halfsåla mina stöflar med, och lädret att slå eld uti. Behöfver jag väl vidlöftigt orda om mina byxor? Hvilken disharmoni emellan lapparne! Hvilket återsken af mitt eget jag! Huru lycklig är icke RuterKnekt, som icke behöfver några byxor! Huru lycklige äro icke de marmorbilder, som jag i Stockholm sett, och som, utan att man tillräknat dem det, kunna visa sig nakne för folket! Jag är en fattig stackare, som ingenting ärft och ingenting förvärft, utom min arma kropp, för hvilken jag är rådlös, ty i Klockarens täppor växa inga
