rikares ägor, nässlor och annat ogräs, till den grönkål, hvarmed de lifnära sig? Huru ofta hafva de dock, under nattens heliga tystnad, lyftat sina azurfärgade ögon upp mot E. H. K:s thron, sjungit E. H. K:s låf och dock, mot morgonen, sömnige och obelönte dragit sig tillbaka och, liksom Israels barn vid de elfver i Babylon, gråtande upphängt sina harpor i pilträd och vide? Främst af dem alla vågar jag dock smickra mig med rättighet till E. H. K:s nåd; en undransvärd likhet röjer sig nemiigen i vår lefnadshistoria och intressant vore, om vi blefve jemförde på Plutarchi sätt. Jag går ensam på jorden och funderar, likasom E. H. K. i de högre regioner; begge köra vi nattens vagn öfver jorden och trifvas bäst i dunklet; björnar förfölja mig liksom ulfvar E. H. K.; när jag blifver dem varse ”far äfven jag hastigt åstad likasom jag vore rädd” och när de kläder, som jag nu har på mig, falla sönder, vill jag äfven åtaga mig att skina i kapp med E. H. K., åtminstone de nätter, då det är mulet.
I fall jag nu ingen belöning erhåller, tänker jag att dräpa mig sjelf, ehuru mycket besvär det än kommer att kosta mig. Ty ofta har jag redan gått i skogen, för att hänga mig, men liksom Marcolphus har jag icke kunnat bestämma mig i valet af träd, emedan jag funnit dem alla nästan lika goda. Om jag utvalt ett, skulle jag ju hafva varit orättvis emot alla de andra? Ofta har jag också gått på stränderna af Mälaren, sinnad att kasta mig deruti, men vattnet har allestädes varit för djupt. Med förgift tänkte jag också en gång taga mig af daga, men genom en underlig försynens skickelse, lärer jag ha
