Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Och min varelse blef så stum och kall,
Som om döden lagt handen derpå,
Dock försmår jag trösten af tårars svall:
Nog gråts det på jorden ändå.
Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
Öfver öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
Min själ ej af vår mer vet.
Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt lifvet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.
Nu går jag på verldens marknadstorg,
Der hvar vara en leksak är.
Jag kan ej få Solen på himlens borg,
Och jag derför intet begär.
