Uti den gyllne vårens stunder,
Då Solen väcker, klar och varm,
Upp blommor i de gröna lunder,
Och blommor inom menskans barm;
Då endast Sångens fåglar sjunga
En sång, som till vårt hjerta går.
Ej skönhet bor på sångarns tunga,
Finns ej för ögat sol och vår.
Förutan ljusets milda strålar
Ej blomman utur jorden går.
Om ljuset bommans kind ej målar,
Hon evigt blek och färglös står.
Ljus evigt Phoebi panna kröner
På Pinden, som på himlen blå.
Hvi skulle icke då hans söner
Till ljusets helga skönhet trå?
Den himmelburna sången böjer
Ej för de höga molnen knän.
Ej engeln hos oraklen dröjer
Ibland Dodonas dunkla trän.
Djerft lyfter han de unga vingar,
Och rakt mot himlen går hans lopp.
Till andeverldens Sol han svingar
Sig som en vingad Solros opp.
