Första Månskenstycket.
Om inför himlens Gud jag yppa vågar
Hvar bön, hvart hopp, som vaknar inom mig,
Hvi skulle Du försmå en själ, som lågar
Med stilla offerflamma inför Dig?
Nej, jag vill öppna mig för Dig i sången,
Lik en Förgät-mig-ej, när första gången
Hon öppnar blyg för Solens ljus sin knopp —
Min själ skall icke mer sig sjelf förtiga,
Men till Ditt bröst, lik vårens lärka stiga,
Då hon i toner flyr mot himlen opp.
Ack, Alvin, hör hvad Dig mitt hjerta säger:
Liksom Din egen själ hör min Dig till.
Det enda hopp jag än på jorden äger,
Är att Du icke mig förskjuta vill.
Jag ähkar Dig; för dig jag älskar lifvet.
Ditt namn med eld utaf mitt öde skrifvet,
Så skönt i djupet af mitt hjerta står.
Jag älskar Dig också, om från Ditt hjerta
Du mig fördömmer till min fordna smärta,
Om ock Du grymt en helig bön försmår.
Förskjut mig ej, fast Du i lifvet träder,
Så stolt och glad, liksom en segersång,
Då lik ett moln, som drifs af stormens väder,
Jag gråtande går fram min dunkla gång.
