Ack, vederqvick Du mig med lifvets nektar,
Hvars fröjd de höga själar blott förstå!
Ack, att min själ med Din sig finge gjuta.
Tillsamman så, som droppar tätt sig sluta
I källans sköna spegelklara ro!
Ack, att mig ödet unnade den lycka,
Att kunna lifvet ur mitt hjerta rycka,
Och fly till Dig och i Ditt hjerta bo!
Kom, Alvin, följ mig uti konstens lunder,
Hvars himmel lifvets moln ej nalkas få!
Hon vigt oss bägge in i sina under:
Hvi skulle vi hvarannan ej förstå?
Vi vilja evighetens skönhet måla
Med färg och ord, att hennes bild må stråla
I lifvets natt, på tidens kalla ö.
Ack, låt oss fast föreningsbandet vira.
Ack, låt oss ädla själars hymen fira,
Och ej min suck om kärlek ohörd dö!
Den sången dör, som jag i ord Dig bringar:
I känslans stilla böljor dränks min röst.
Dock hög och ren, och oförgängligt klingar.
Om dig den ljufva sången i mitt bröst.
Jag lyftat har för Dig min andes slöja:
Kan i hans drag Din själ ej frändskap röja?
Du ser min bild, som hopen den ej ser:
Vet du ej svar uppå mitt hjertas fråga,
Ack, Alvin! aldrig, aldrig skall jag våga,
Till lifvets barn en bön om kärlek mer.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/86
Den här sidan har korrekturlästs
