Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(71)

11.
Styfmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
Hvilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock födt mer gynnade döttrar. Det finnes
Icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.

12.
Till Laura.
Skön som en Engel Du är, dock Du jag ville ej vara —
Ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.

13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
Hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.

14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjertan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.

15.
Ej på grund utaf snö de glödande rosorna lefva:
Yppiga slägten ej tål vinterns förbleknade verld.
Ofta har fenomenet jag sett, men hvadan det under,
Att på Din härliga kind blomma de midt uti snön?

16.
Finge din tjusande bild framför mina skrifter jag sätta,
Bättre, än hittills har skett, köpte Publiken dem visst.

17.
När i de ljufva armarnes band den älskade slöt mig,
Evigheten sin ring skönt kring mitt väsende slöt.

18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
Ägde ditt hufvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.