§ 28. Efter och emellan de gamla Trollen inträngde i Wärend och det öfriga Göta rike Jättarne, ett folk, som ännu hufvudsakligen hade redskap af sten, men jemväl af brons, och som idkade boskapsskötsel, tillika med ett rörligt jordbruk medelst hacka på svedjeland. Vi hafva redan i det föregående (§ 10) uttalat vår mening, att Jättarne voro samma folk som Goterna, hvilka redan före början af vår n. v. tideräkning framträngt ifrån östra Europa och, öfver Östersjön, befolkat södra Skandinavien (ɔ: Skandinaviska Goter) och delar af norra Tyskland (ɔ: Tyska Goter). Ifrån Göta rike hafva de sedan i den stora folkvandringen till en del utvandrat med den s. k. Huna här. Men betydande qvarlefvor af detta gamla folk ha dock stannat i Sverige sunnanskogs, der de, till en del oblandade (Gutar, Åsboar, Knallar), dels ock blandade med yngre invandrande stamfränder, ännu bilda grundstocken i landets befolkning.
Öfver de gamla Jättarnes religiösa bruk och föreställningar ha vi efter folksägnerna redan (§ 8) i allmänhet yttrat oss. Så vidt vi efter dessa sägner kunna döma, var deras religion en hednisk pantheism, eller en natur-dyrkan, som på ett mythiskt sätt uppfattade naturkrafterna såsom lefvande väsen, och naturföreteelserna såsom dessa natur-vättars egna och sjelfständiga, gentöfver menniskan välgörande eller fiendtliga verksamhet. Den naiva innerlighet och enfald, som röjer sig i hela detta åskådningssätt, äfvensom den poetiska form hvari det vanligen framträder, vittna gemensamt om den högsta ålder. Det är nemligen blott på ståndpunkten af enkel ursprunglighet, som vi hos folken igenfinna detta barnsligt
