innersta kärna. Denna kärna härrör då från ett kulturskifte af den högsta ursprunglighet, ett sådant, som vi här i norden endast återfinna hos det gamla sydsvenska Jättefolket.
Bevisen för den mening om naturmythernas ålder och härkomst, som vi här framställa, ligga redan i mythologiens egna inre bildningslagar. Men äfven andra erbjuda sig. Procopius förtäljer om inbyggarne i Thule, ibland hvilka han fann en talrik folkstam med namnet Gauter, att »de dyrka många gudar och wättar i himmelen, i luften, på jorden, i hafvet, och äfven några som sägas bo i källors och floders vatten. De offra flitigt alla slags offer; men det förnämsta offret är menniskan, den första som i krig faller i deras händer. Denna offra de åt Mars, hos dem den största guden; och krigsfångarne offras ej blott på vanligt sätt, utan de upphänga dem på träd, eller kasta dem på törnetaggar, eller förgöra dem på annat ömkeligt sätt». Hela det historiska sammanhang hvari denna berättelse meddelas, synes antyda, att hon närmast bör förstås icke om de yngre Götarne, utan om de skandinaviska Goterna eller Jättarne, hvilka voro förvandter till de syd-europeiska Goter om hvilka Procopius handlar i sin historia. Vi ega således här den äldsta framställning om de sydsvenska Jättarnes gudalära, och denna instämmer på det allra nogaste med de drag om samma folk, som vår inhemska sägen åt oss bevarat. Men äfven andra tillförlitliga källor hänvisa på olika skeden i vår nordiska hedendom, perioder, till lynne och karakter bestämda af rent ethnologiska förhållanden och af de historiskt uppträdande stammarnes
