Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
128
Kap. II. Hedna-kult.

alltid låta serskilja sig ifrån yngre hedniska bruk. Vid granskning af hedendomen i Wärend ledas vi då till den meningen, att Jättefolkets och Wirdafolkets religiösa bruk och föreställningar hufvudsakligen varit öfverensstämmande, och att Jättarnes religion blott var den nordiska hedendomen i dess äldre, råare och mer ursprungliga form. I likhet med Wirdarne och de yngre svenska stammarne firade äfven Jättarne julen, såsom landets största nationela högtid. De tolf första juldagarne fingo ännu vid slutet af 1600-talet, efter dem eller af annan anledning, i Wärend namn af Kämpa-dagarne. Deras förnämsta gudar synas ha varit Oden (Mars) samt Thor och Balder. Åt dessa och andra gudar eller naturvättar helgade de vissa vatten, orter, lundar, högar, stenar, källor och träd, hvilka voro landets första enkla helgedomar, och bland hvilka de äldre tunga offerhällarne ännu i Bohuslän tillskrifvas Jättarne, och således få namn af Jätta-stugor. Likaledes upptände man åt gudarne eller i annan religiös syftning heliga eldar. Dessa eldar fingo namn af Bål och man brände å dem jemväl sina döda, ett drag, som återfinnes i Wärendssägnen om den af Oden dräpta berga-käringen Gloa. Äfven af de hos Procopius omtalade råa och blodiga mennisko-offren förekomma spår, åtminstone i den form, der de gamla Jättarne offrade sig sjelfva åt Oden, genom att störta sig utför branta berg. Nära Hof, på Solberget vid Wexiö, finnes en sådan forntida ättestupa, som hos folket ännu får namn af döda-spring (ɔ: döds-språnget). Till och med det ytterst märkliga drag, som Procopius (Bell. Goth. 2: 14) tillägger de gotiska Herulerna, nemligen, att de slogo