allmänna i Uppvidinge, som utom de redan omtalade namnen på skog räknar 45 gårdar med namn på måla. Hurusomhelst visa dock alltid dessa gårdnamn på måla, att hemmanet icke är ett uråldrigt odalhemman, utan af yngre tillkomst, och således antagligen bygdt och odladt på en jord med ursprungligen svagare vextlighet.
Vid en allmän öfversigt af all denna skogs-vegetationens fordna rikedom i Wärend, som flerfaldigt prisas i den år 1205 författade legenden om S. Sigfrid, blir lätt att fatta, huru konung Gustaf I:s hårda mandater emot fällande af ek, bok och bärande träd kunde blifva en af de verksammaste orsakerna till den blodiga Dackefejden. I ett land, hvarest nära nog all för åkerbruk tjenlig mark i omätliga sträckningar upptogs af ek- och bokhult, såg sig bonden genom dessa författningar våldförd i sin eganderätt och obilligt inskränkt i det fria bruket af sin jord. Visserligen hade han någon ersättning genom den stora mängd svin han vissa år kunde göda på ollonskogen; men denna afkastning föll ojemnt och var ovissare än skörden på åkern eller svedjelandet. Löfskogen, äfven den ädlaste, blef sålunda för gården en börda och betraktades af jordegaren med ett slags fiendtlighet. Vi finna spår af denna stämning hos folket i den skonsamhet häradsrätterna fordom gerna visade i fråga om förseelser emot skogs-lagarne. Vid de mångfaldiga åtal som skogafogden anställde vid Wäreds-tingen under kon. Carl IX:s och Gustaf II Adolfs regering, var det blott sällan förbrytaren blef straffad. Nämnden synes i allmänhet ha varit föga benägen att iakttaga lagens skillnad emellan
