Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
171
§ 39. Spår af forntida offer-bruk. Offring i källor.

samma storartade offentliga karakter, som offergillet i den yngre elds-kulten, med sin blot, offerbål och minnes-drickning. Snarare tyckes detta gille, såsom ännu sker, ha inskränkt sig till en glad folk-fest i det gröna, i alla de fall, der icke besöket vid källan skedde för att genom en helig tvagning förbereda sig till de stora blot-offren å horgarne, då offergillet således blef för begge dessa religiösa handlingar gemensamt.

Vi ega ännu qvar en katholsk offersång ifrån offerkällan i Ingemo-lund, belägen på Dala och Ljungoms skog i Westergötland. Denna källa, som otvifvelaktigt ifrån början hetat Ingemo-källa, har under katholska tiden blifvit christnad till Sankt Ingemo-källa, och således det äldre lokal-namnet Ingemo (af mo ɔ: sandmo) på en gång personifieradt och kanoniseradt. Man ser af den nämnda offersången (anförd ibland Geijers och Afzelii Sv. Folk-visor), att folket haft för sed, att först göra bön och knäfall i S. Ingemos kapell, — ett bruk, som väl i äldsta tider blifvit fullgjordt vid källan sjelf. Derefter har man druckit af källans »heliga vatn» och dermed bestrukit sina skador, och slutligen offrat (till kapellet), hvilket allt skedde under afsjungande af offersången och med iakttagande af vissa, i grunden hedniska, yttre bruk. Såsom det heter i offervisan:

»Tre resor rundom går Jag kring;
mitt lilla offrar i denna ring»

Detta offer, som nu skedde till kapellet, har ifrån början skett i sjelfva källan. Seden, som