Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
193
§ 44. Elden såsom reningsmedel. Gnid-eld.

sitt tidehvarf och härröra ifrån den hedniska eldskulten, med dess användning af elden, och serdeles af den eld som icke blifvit slagen ur stål, såsom ett heligt renings-medel. Huru nu elden i den yngre vidskepelsen blifvit ersatt af stålet, korsset, krutet, messe-vinet och boken (psalmboken eller Bibeln), är icke här stället att utreda; dessa yngre medel, hvilka hvart efter annat uppträda med anspråk på en hemlighetsfull makt, äro sjelfva blott uttryck för sitt tidehvarfs allmänna kultur-tillstånd. Deremot böra vi här fästa uppmärksamhet på ett annat fornskick, äfven härrörande ifrån vår hedniska eldskult, hvilket genom långa årtusenden bibehållit sig i Wärend och i det öfriga Småland såsom lands-sed, och som icke saknar sin stora märkvärdighet. Vi mena den s. k. Gnid-elden, eller hvad man en gång i öfra Sverige synes hafva förstått under benämningen Löp-eld.

Det har således i Wärend varit lands-sed, att, vid utbrottet af stor död, våldsam farsot på folk och fä eller annan allmän nöd, har man öfver landet burit helig eld, kallad Gnid-eld. Denna eld får sitt namn deraf, att han framkallas genom gnidning, sålunda, att man med en torr eke-pinne häftigt borrar ansyls (ɔ: motsols, från höger till venster) emot något torrt trä, tills det fattar eld. Den heliga elden, sålunda upptänd, kringbars sedan öfver hela landet, ifrån gård till gård, med den yttersta skyndsamhet, ungefärligen på samma sätt som man af ålder kringfört konungens budkafle. Kringbärandet gick igenom natt och dag och måtte aldrig

Wärend och Wirdarne.13