§ 48. Om Oden såsom Valfader, eller gifvare af seger och herre öfver dem som falla i strid, hade man i Wärend sägner ända in emot slutet af 1600-talet. Några af dessa sägner finnas antecknade af P. Rudbeck, i hans skrift om Smålands antiquiteter, och i Palmskiöldska samlingarne. Hit hörer den längre fram följande berättelsen om presten Per Dagsson, som straffades af Oden, derföre att han gjort ohägn på en gammal val-plats. Såsom vi deraf se, föreställde man sig i Wärend Oden Valfader, såsom en jättehög man till häst och med spjut i handen. — Dit hörer ock den ofvan åberopade sägnen, om huru Oden kom upp ur Åsne-kofve, eller sjelfva oset, den Helige-å (Husaby-ån) mynnar ut i Odensjön (Åsnen), för att välja de slagna på Bråvalla-hed och föra dem på guldskepp till Valhall. »Och samma guldskepp, om hvilket hvart barn vet att tala, skall vara nedsänkt vid Rune-mad, vid Nyckel-berget». Det är i enlighet med detta äldre föreställningssätt om Oden, såsom gifvare af seger, som den yngre folktron antager, att man genom pakt med djefvulen kan göra sig hård emot både lod och jern. Ett sådant fall förekommer i Albo härads dombok för den 18 Maj 1632, der det heter om en förrymd knekt och skogsman, att han »hade med then Onda så vidt gjort kompakt, att han var hård, så att hvarken lod eller jern kunde göra honom skada». Det är ock enligt samma uppfattningssätt, som djefvulen sjelf i folkmålet ännu får namn af den hårde, hin hårde, hin håle.
Såsom vi sett uppträder Oden Valfader, i folksägnen, ridande på en hög svart gångare och med spjut i handen. Hästen var ock såsom offerdjur
