Odens-läran. I den yngre medeltiden, då de fattades allt mera andeligt, och småningom förflyttades utom naturen till det i skriften omtalade mörksens rike, fingo de namn af Pockers följe, Lucifers slägte eller Lucifers anhang. Om detta Lucifers slägte uppkom nu den sägen, att då, efter Biblens lära, Lucifer och hans anhang nedstörtades ifrån himmelen, så föllo icke alla ned i helvetet, utan många föllo i hafvet och på jorden. De som då föllo i vattnen, blefvo till Haf-fruar, Sjö-rån, Neckar, Elfvar, Vatten-elfvor och Källebäcks-jungfrur. Af dem som föllo ned på jorden, togo några sin boning i skogen och blefvo till Skogsrån, Skogsnufvor, Skogstroll, andra i bergen, och blefvo Bergrån, Berga-troll, andra i rör och under träd, och blefvo Elfvor och Vättar, andra i husen, och blefvo Tomtar eller Tomtegubbar. Men hos dem alla, ehvad och ehvar de äro, lefver hoppet om en förlossning på dome-dagen, och de längta till denna dag, som en gång skall blifva deras befrielse. Enligt en annan uppteckning af samma folksägen, hände sig, att när Vår Herre gick omkring ner på jorden och skapade all verlden, passade Djefvulen sitt ram och steg upp i himmelen. Der satte han sig på stolen och skop mång sinom tusen andar. När så Vår Herre vände igen till himmelen, dref han dem alla ut. Då nedföllo de, som ett regn, i haf, på berg och backar, och hafva allt sedan varit till en förvillelse för menniskan.
På ett ännu sednare stadium af det gamla föreställnings-sättets upplösning, återfinna vi åtskilliga af dessa naturvättar, likasom hednagudarne sjelfva,
