Tomten omtalas såsom till lynnet egensinnig, snarstucken och fåfäng, men ytterst ordningsam och renlig; dertill är han ock öfvermåttan stark, så att icke ens den styfvaste dräng kan stå för hans örfilar. Ty Tomtagubben är en sträng husbonde och vakar noga öfver god ordning och snygghet. Har stalldrängen försofvit sig och ej gifvit hästarne ottefoder i behörig tid, eller icke ryktat och vattnat dem, så kan han vänta sig att bli tuktad af Tomtagubben, om icke af någon annan. När drängarne skola bittida ut på logen, så väcker tomten dem; likaså vid qvarnar och kolmilor, när det nattetid händer att qvarnen går torr eller milan vill fatta eld. Bygges det i gården, så plägar Tomten om nätterna hjelpa till med arbetet, och man kan då höra, natten igenom, huru han bygger och bultar på det nya huset. Likaledes vid qvarnar och vattenverk. I alla hus, der det går väl till, tror man att det är Tomten som drager till gården eller som drager till bys. Men der husets folk emot honom brista i aktning, eller fela i god ordning och snygghet, der drager han ifrån gården, så att allt blir odrygt i lada och kornbinge, kreaturen vantrifvas och bonden sjelf blir utfattig.
I många wärendska hus har man ända till senare tid haft för sed, att på Thorshelgen och alla stora högtidsqvällar ge Tomten, eller sätta ut mat åt Tomtagubben. Seden är, med förändradt namn, alldeles samma hedniska offerbruk, som den nyss omtalade folkseden att ge Vätten. Maten, som på jul-afton alltid skulle vara julagröt med mjölk, utsattes i en skål, vanligtvis på logen, men eljest
