Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
291
§ 75. Solens tider. Tydor af heliga tider.

Juldagen, Vårfru-dagen, Midsommarsdagen eller Mickelsmessan, så få deras barn fallande-soten. Hvad vi här fasthålla är dock mindre de fornåldriga folkbruk, hvilka med dessa hedniska sol-fester träda i förbindelse, än hela det föreställningssätt, som i folktron ännu är vid de heliga tiderna fästadt. Detta föreställningssätt är i högsta grad karakteristiskt, och bevarar ännu spår af den djupt poetiska verlds-åskådning, som tillhörde den mythiska tids-åldern i vårt slägtes barndom.

Enligt Wärendska folktron äro således, på den heliga julnatten, Oden, Glo-son och andra hemlighetsfulla naturväsen ute och färdas, ännu, likasom förr i den gråa hedendomen. De döda söka då till sina fordna hem och hålla vid midnatten gudstjenst i kyrkorna. Änglarne komma då ifrån himmelen på besök i husen hos menniskorna. Djuren äro då i syne och kunna tala, likasom i tidens första morgon. Den som är feg eller öden att snart dö, sitter på julqvällen till bords med en skugga, som saknar hufvud. Allt, hvad under det kommande året skall hända, ter sig då i hemlighetsfulla syner för den som går årsgång till tre kyrkor, på sätt vi längre fram skola närmare förtälja.

Alla tecken, som visa sig på den heliga julnatten, ega då starkare tydor än på någon annan tid, och man kan af dem hemta spådom om kommande händelser. Går någon på julafton lönligen ur sin stuga, för att lyssna vid en annans fönster, och frågar sakta för sig sjelf: »sker det eller det i år?», så är det första ja eller nej, han sedan får höra, ett orakelsvar till hans spörsmål. Om någon, som är ogift, lägger på jul-afton sitt lintyg i ladan, så skall