Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
296
Kap. III. Hedna-tro.

den den uråldriga nordiska folkseden, att, vid de stora årliga solfesterna, upptända nattliga eldar eller offerbål under bar himmel. Vi hafva redan (§§ 37, 41) i allmänhet redogjort för detta nordiska folkbruk, vid hvilket man länge fästat föreställningen om ett landets skärande från de orena naturväsen, som mer än eljest troddes vanka på sådana nätter, som föregingo solens uppgång till ett nytt solskifte. Så långt eldarne synas på dymmel-onsdags qväll, tror man i Wärend, att ingen skall kunna förgöra eller taga nyttan af kreaturen, och när Påska-käringarne höra de på denna qväll aflossade skotten, falla de ned ur luften.

I och med de hedniska blotgillenas förflyttning inom hus, undergingo de af ålder helgade elds-bruken åtskillig förändring. Väl upptändes ännu alltid på julnatten den gamla jula-brasan i grufvan, likasom ock julbålet brann under bar himmel; men vid deras sida uppträder redan tidigt tannen eller tjärvedsfacklan, såsom en helig symbol af solen, ljuset eller elden. En sådan tanne, sådan han ännu förekommer i Wärend, sammansattes af torra tjärveds-stickor, omvirade med vidjor, till tjocklek såsom en grof stång, och till en längd af stundom 6 till 12 fot. Tänd på julnatten, och buren framför folket som genom skogen vandrar till jul-ottan, bibehåller han ännu sitt uråldriga namn af en jula-tanne, ett namn, som häntyder på ett uråldrigt bruk vid julen och förmodligen bör härledas af ordet tända. Troligtvis har jula-tannen, för att döma af dess form och storlek, en gång blifvit ställd äfven på sjelfva marken, eller på golfvet i gudahofvet, till att upplysa