som solen, och man fäster vid denna fogels färg en betydelse, som uttalas i det gamla bond-rimmet, att
för tuppar röda
springa de döda.
§ 77. Likasom solen en gång fattades mythiskt såsom ett qvinnligt väsen, så har man ock föreställt sig Månen såsom ett manligt väsen, som går upp och ned på himmelen. Detta väsen omtalas ännu i vår tid under namn af Mångubben. När månen dröjer att gå upp intill sent på natten, brukar man i Wärend derom talesättet, att månen dricker på qvällen. Man har således tänkt sig, att månen eller mångubben älskar ett gladt aftongille, och att han der kan glömma sig qvar utöfver sina eljest regelbundna tider.
Enligt samma föreställningssätt, ehuru i en yngre form, lånad ifrån medeltiden, sitter i månen en gubbe, som stulit kål, och som bär kålen i en s. k. båga uppå ryggen; han får så sitta till en eftersyn för alla menniskor intill domedag. Månen blir derföre någon gång af Wärendsfolket kallad Kålgubben. En annan vändning af samma tanke är, att man i månen ser en gubbe, som stal rofvor, och som med sin rofve-påse flyttades af Gud upp i månen, der han nu får sitta och skämmas inför hela verlden.
Månens tydor äro starkast vid nytänningen, och framför allt vid nyårs-nyet, som derföre af ålder blifvit af folket betraktadt såsom heligt. Detta ny personifieras ännu i Skåne under namn af Nykongen (ɔ: konungen för nytänningarne), och när det först blir synligt, går folket efter gammal sed ut under bar himmel, för att helsa Nykongen eller helsa på Nyårs-nyet. Detta sker, genom att med glad
