Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
309
§ 81. Trädens väsen.

morgon ett högre lif. Folket vet derföre ännu förtälja om den tid, då stenen och alla träd i skogen kunde tala.

Gick så, enligt Wärends-sägnen, bonden ut i skogen för att hugga. Då sade trädet:

hugg inte mig,
hugg min syster!

och så hviska träden än i dag, när vinden susar i löfven. — Så gick bonden till björken. Då sade björken:

Sned min topp,
låt sitta min kropp!
Hugg mig ned vid roten!

Derför hamlar Wärendsbonden toppen på björkarne i många år, förr än han fäller sjelfva trädet. Eljest sade björken också:

suger du min rot,
så suger jag din ko.

Och så sker det än i dag; ty om man tappar lake af björken; så blir hon fattig på löf till foder åt boskapen. — När bonden kom till alen, sade hon:

hugg inte mig;
för jag blöder!

Derföre när man hugger färskt ale, är safven än i dag röd som en blod.

Med hvarandra inbördes lefde träden ett oskuldsfullt naturlif. Den lummiga almen förhäfde sig om sommaren öfver granen; men när vintren kom, var det granens tid att yfvas. Träden kommo till och med öfverens att välja sig en konung. Då tänkte alla först på eken, eftersom hon är det största och starkaste af alla träd i skogen. Men eken är aldrig