Ännu vid början af 1600-talet hette det i Wärend, att ljusa Ulfsgäld öfver någon, då han på tinget blef förklarad för fogelfri, så att han saklöst måtte dödas, såsom man dödar ulfven i skogen. Vargen, liksom alla andra slags klodjur, synes ock i hedendomen ha varit offerdjur (jfr. § 36). Ännu upphänger man i Wärend hans kropp i gamla ekar; medan hökar, ugglor och andra rof-foglar uppspikas öfver stall-dörren.
Rörande Svinet finner man i wärendska folktron spår af ett föreställningssätt, enligt hvilket detta djur en gång varit betraktadt såsom ohelligt eller oskärt. Svinet har således onda tydor med sig. Komma svinen i hör-landet, så mister bonden sin lin-lycka. Komma svinen, när man mäskar till brygd, så misslyckas det. Låter någon sitt vatten, der svin legat, så får han svin-koppor. Rörer en hafvande qvinna vid svin, så får barnet svin-koppor, eller kommer det att tala i näsan, så framt icke svinhår läggas i den första lögen. — I ett förmodligen yngre skifte af hedendomen uppträder deremot svinet, såsom ett åt Frö helgadt offerdjur. Julagalten blef då högtidligen slagtad på jul-afton, och den mythiska Glo-son var i Freys-kulten en sinnebild af åkerns fruktbarhet (jfr. §§ 40, 55, 59). I sammanhang med dessa hedniska offerbruk står då en i Wärend ännu lefvande folktro, enligt hvilken man, af den slagtade julagaltens lefver och mjälte, tager förebåd om den blifvande vintrens längd och öfriga beskaffenhet.
§ 87. Djurväsenet, ifrån början fattadt såsom mythiskt väsen, hade såsom sådant en tillvaro jemväl efter döden. Folksägnen omtalar således, på många
