undan, när det talade ordet ökar makten af menniskans vilja.
Samma föreställningssätt gäller äfven om ordets makt öfver djuren. Vargar och oskära djur, råttor och möss och alla slags onda skridfän, hvilka i Wärend sammanfattas under begreppet ohyra (§ 86), kunna alla vitas bort eller vitas på en annan genom det talade ordet. Detta ord antager då form af vit-ord, och vi hafva i det föregående (§ 48) anfört de rim, med hvilka man sålunda vitar bort gladan. Hvad åter beträffar husdjuren, så eger ordet en mäktig inflytelse på deras trefnad hos menniskan. Wärendsbon gifver derföre åt hvarje slags djur ett serskildt tilltals-ord, och åt de större husdjuren till och med egna namn. Fåren heta således, i tilltal, alltid Söerna eller Vissorna, emedan de begärt att bli så kallade, på den tiden när de kunde tala (jfr. § 83). Tilltalas de annorlunda, så tros att de skola löpa bort i skogen eller vantrifvas. På samma sätt, och förmodligen af samma skäl, tilltalar Wärendsbon gerna sitt sto med ordet Minka; sin ko med ordet Kossa, Kosyta eller Kolilla; baggen får i tilltal heta Kruse; bocken Putte eller Sigge; grisen Tyke, Tyka-so eller Naske; hönan, Pytt, Pytta eller Tippa, Tippevära o. s. v. När bonden lägger på en kalf, och kalfven dricker första gången, må det vara mjölk af den ko, som burit honom, emedan han eljest kommer att alltid dröna och sucka, öfver att han icke fått smaka sin moders mjölk. När han så druckit, skall man slå honom i hufvudet med mjölkkarlet och säga:
»drick bättre en annan gång!»
