mycket helig, hvadan man ock vid all bot må spotta tre gånger. De äldre botemedel, hvilkas tydor berodde af heliga naturväsen, måste således allt mera vika för de tydor, som tillhörde mennisko-väsenet. Dessa tydor bestämdes då, allt mer och mer, af den till klarhet sig utvecklande mennisko-viljan, som hos den kloke fattades såsom god och välgörande, i mån af den helighet, som, enligt urgammal hednisk folktro, tillades hela hans väsen.
§ 103. I enlighet med det föreställningssätt, som vi här utvecklat, begynte den Kloke, och Spåkonan eller Kloka qvinnan, redan under hedna-tid, att vid bot föröka tydorna af sina medel, genom en högt uttalad eller framsjungen besvärjelse. En sådan besvärjelse, som gerna klädde sig i rhytmisk form, hette fordom en runa, hvadan ock den kloke i medeltiden får namn af runo-karl. I en yngre och christnad form heter besvärjelsen läsning eller Signelse.
Signelskor, eller kloka qvinnor, som bota med signelse och läsning, äro af ålder kända i Wärend. Landets domböcker vid början af 1600-talet omtala flerestädes Läsning och Signelse, såsom otillbörlig medel, och sammanföra dem med vindskepelighet, lefjeri och trulldom. Vid Albo häradsting, d. 11 Oktober 1625, ransakades om en beryktad signelska, Ramfrö, Nils Gydings i Rösmålen, som redan år 1615 varit i Stenslanda och signat en bonde för ikta-värk (ɔ: gikt). Hon hade sedan ofta varit beslagen med »signelser och lefjeri», likasom att »hon mångenstädes i bygden, för sin egen nytta, förvillade folk och tog stora legor». Nu senast hade
