försendas till Calmar och pröfuas på watnet. Och der måga båda trolquinnorna stå huar andra till suars.»
»När förnemde Ingeborg blef frågat, huru hon kunne taga nöttan ifrån sina grannars kiör förutan haran, då suarade hon, att hon vthj dömmeluekau lagade så, att hon fick miölk af hustrurna, och gaf sina kiör miölken, sedan hade hon macht öffur deras koor; men huadh ordh hon der till medh brukade, wille hon icke bekienna; icke kunne man heller för möckenheten skull der effter så aluarligen fråga, som elliest hade bort skee, ther man henne in om löchta dörer, iblandh godt ehrligit förståndigt folk hafdt hadhe. Derföre när samma trolkåna kommer till Calmar, begäres att hon ther effter blifur frågat, såsom och efter några punchter som effterföllia»
»Sedann blef och förnemde Ingeborg frågat, om hon kunne giöra Miölkeharar eller Biergharer på huadh tidh om åhret honn Wille. Då suarade hon Neij, och säger att the icke kunne göras vthan i dömmeluekan; moste frågas huadh ordh hon deer till brukar.»
»Bleff och förnemde Ingeborg tilfrågat, om hennes man wiste att hon kunne trolla eller när hon drog till Blåkulla. Då suarade hon Neij och giorde honom frij att han inthet ther af wiste. Blef och yterligare tilfrågat, att ther så kunde henda, mädhan hon war bhorte och på rhesan ådt Blåkulla, att hennes man hade vpuacknat och trefuet efther henne, williandes famptaga, huru hon kunne stella honom tilfridz, att han henne inthz sacknade. Då svarade hon, att hon hade deer till gode konster, nemligen sålunda, att hon tog enn sin särk och blästen fullan
