Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/464

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
456
Kap. III. Hedna-tro.

kort före dödskampen, ett litet klart ljus eller lyse kommit fram vid den sjukes hufvudgärd och vandrat omkring hans fötter, samt derefter försvunnit. Det är då ytterst angeläget, att Vården, som vill gå bort, icke skrämmes eller qvarhålles genom gråt, oljud eller annat buller. Wärendsbon håller derföre vid sådana tillfällen tyst i stugan; går någon i dörren, det ögonblick då någon dör, så tros han få fallande-sot. Om någon gör oljud hos en döende, sages han brå den sjuke i döden, och den sjuke, som på detta sätt blir brådder i döden, tros då icke kunna dö, såsom ämnadt var, utan får en långvarig och svår dödskamp. För att bota härpå, må, efter gammal sed, en af de närmaste fränderna gå upp på stugu-taket och ropa den döendes namn tillika med faders-namnet. Detta heter i Wärendsmålet att ropa ut någon, och har till mening att kalla bort Vården, så att den sjuke må bli feg och kunna dö i frid. Seden har således sin grund i alldeles samma föreställningssätt, som medeltids-tron, att man under striden icke måtte nämna kämpens namn, emedan han då blefve feg och finge banesår. Äfven ett annat medeltids-bruk, som i rent katholsk form ännu bibehåller sig i Wärend, synes förknippa sig med den gamla folktron om menniskans Vård, såsom ett litet ljus eller lyse. Man iakttager nemligen flerestädes än i dag, att, när någon ligger i sjelfva andlåten, sätter den närmaste fränden ett brinnande ljus i hans hand, med den fromma önskan: »ja, så Herre Gud gifve, att det eviga ljuset må tändas för dig!» eller: »Herre Gud, tänd för honom det eviga ljuset!»