Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/498

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
490
Kap. III. Hedna-tro.

hette det ännu på samma tid, att han »står om högtidsnätterna på stora gyllene stolpar, hvarunder synes än i dag icke allenast springas och dansas, utan den härligaste musik man vill höra, hålles». Sammaledes ock, att i Kongshögen vid Ingelstad »brännes ljus om stora högtids-nätter än i dag, och säga de som bo i byn, att de ofta se, serdeles om julnätter, att denna Kongshög står upprest på fyra gyllene stolpar, och att derinne, likasom af krönta konungar sjunges och dansas». På samme Rudbecks tid inträffade äfven, att Länsmannen Samuel i Thorsjö, med sin moder och flera personer, skulle gå hem, en natt under julhelgen, och gingo förbi kämpahögarne vid Ingelstad. Då »stodo dessa högar på stora, ljusa och silfverskinande stolpar, hvarunder dansades och sjöngs af förfärlige store resar dessa efterföljande ord, som folket klarligen hörde och minnas:

»Vi kämpar härunder begrafne nu stå;
ty jorden bär en så stor tunga.
Säll är den man, som lefva får
och glädja sitt lif det unga.»

De sjungande voro således dödingar, hvilka efter hedniskt vis ännu firade sitt julagille, med offerbål, sång, dans och lekar uppå de gamla ättehögarne. Deras sång uttrycker för öfrigt noga just den lifsuppfattning, som för hedendomen var utmärkande. Skugglifvet i högen var nemligen blott en lägre tillvaro, kall, dyster och glädjelös, och de blickade med saknad tillbaka till det högre lif, som de en gång lefde uppå jorden.