döden hvar dag vara på gästabud i Valhall. En qvarlefva af detta hedniska föreställningssätt har bibehållit sig i ett urgammalt wärendskt folk-uttryck. När det om sommaren regnar, medan solen tillika skiner klar, heter det nemligen, att »i dag är det stort gästabud i himmelen.»
§ 126. Granska vi nu all denna öfvertro, som djupt i Wärends skogar förmått bibehålla sig lefvande hos ett eljest rikt begåfvadt och redan i åtta århundraden christet folk, så kunna vi icke undgå att bemärka, huru densamma har sin rot i ett eget, traditionelt, i grunden poetiskt åskådningssätt. Detta åskådningssätt gör sig visserligen i vår tid mindre märkbart, men framträder likväl icke sällan i folksägner, hvilka än i dag uppvexa ur ett äldre föreställningssätt, vare sig genom nyskapning eller ombildning.
Emellan folksägnen ur vår egen tid och den mundtligt bevarade folktron eller sägnen ifrån fordna tider, förefinnes då alltid en djup inre öfverensstämmelse och ett oförnekligt historiskt sammanhang. Men ju längre vi gå tillbaka i tiden, desto mer öfvervägande framträder hos sägnen en mythisk karakter. Vi ledas häraf till den meningen, att detta slags traditioner i allmänhet måste betraktas såsom qvarlefvor ifrån en äldre kultur-period, med ifrån början rent mythisk natur-åskådning. Detta odlings-skede var då det som tillhörde vårt slägtes barndom. I vår svenska folktro kunna vi ock ännu påvisa drag, såsom lefvande, hvilka låta sig historiskt föras tillbaka icke blott i den aflägsna tid, der nordboarnes och de antika folkens
