och Salen, vid Hunna by och på Huna skog; i hvilken strid Hunerna blifvit besegrade. På Rudbecks tid visste »hvart barn i byen» att derom tala. Folket visade en källare, vid hvars ingång stod en resesten, i hvilken källare Hunerna haft sitt dricka; icke långt derifrån i gärdet var Huna Kongs-hög och 28 ättebackar, kallade Huna högar, i hvilka Hunernas konung och förnämsta kämpar sades ligga begrafna. En resesten derinvid kallades Huna hall; och hade manfallet i striden varit så stort, att, enligt sägnen, Torps och Torne åar blifvit alldeles uppfyllda af döda män och hästar, så att de gifvit sig ur sina rätta lopp och måst utskära sig annorstädes, »det man i denna dag görligen kan skönja».
Så långt Rudbeck, hvars historiska åskådningssätt upptogs af Erik Dahlberg, som i sitt stora verk öfver fordna och närvarande Sverige lemnar en teckning öfver Huna slag. Vid skärpt granskning torde man dock af Rudbecks hela framställning knappast våga draga någon vidare slutsats, än att sägner, om Huna-här och om stora forntida rörelser hos folken i Göta rike, ännu på hans tid voro lefvande i Wärend, samt att dessa sägner, i följd af namnlikhet, blifvit lokaliserade till Hunna by och omgifvande fornminnesmärken.
§ 14. Vid sådant förhållande är det en lycklig tillfällighet, som låter oss återfinna samma märkvärdiga fornsägen i en vida äldre form, och under omständigheter, der uppteckningens äkthet icke af någon kan dragas i tvifvelsmål. Hon förekommer nemligen i en brottsmåls-ransakning, vid tinget med Albo härad i Lekaryd d. 29 April 1626, förd i närvaro af
